När lyckan dras undan ens fötter

Jag började så smått att blöda för några dagar sedan. Då bara någon droppe. Dagen efter tog vi ett graviditetstest som visade svagt positivt. Men lyckan varade inte länge för några timmar senare började det blöda igen. Inte mycket, men ändå. Alex blev inställd på missfall direkt men jag torkade hennes tårar och sa att det är nog ingen fara, allt kommer bli bra. Men dagen efter började det droppa igen, och ut kom en liten klump. I samband med att klumpen kom ut försvann även alla mina graviditetssymtom. Brösten ömmade inte längre och känningarna jag haft försvann. Där och då dog även mitt hopp. Jag har fått missfall en gång tidigare och det är verkligen det värsta jag upplevt i mitt liv! Och allt jag kunde tänka var "inte igen, inte nu". Den dagen spottade vi ut 17.000kr i toaletten och spolade. Dagen efter det hade jag samlat mig lite och fick på något sett tillbaka hoppet. Tänkte att jag hade inga jätte blödningar, och ingen smärta. Kanske finns det hopp? Men hoppet varade inte länge. Började droppa blod igen och på kvällen när jag stod och lagde mat fick jag en så grov smärta i livmodern att jag var tvungen att lägga mig ner. Jag tog två alvdedon och trots det kunde jag känna smärtan klart och tydligt resten av kvällen. Nu imorse började det blöda ordentligt och en ny klump kom ut. Tog ett nytt graviditetstest för att se om HCG hormonerna stegrat, vilket det inte hade. Svart på vitt, vi har fått missfall.
 
Till råga på allt är alla i vår omgivning just nu gravida eller har precis fått barn. Allt vi ser i våra sociala flöden är en reminder om vår sorg. Sen kommer frågan, är psyket redo att försöka igen? Är jag redo för ett nytt försök? Om inte Alexandra snart varit färdig med sin utbildning till Sjuksköterska hade jag nog hellre sett henne som första bärare. Men det går inte ihop med våra planer och bestämmelser. Frågan är, hur tar man sig upp igen efter något sånt här? Ingen vet att vi ens planerat graviditet eller smärtan vi nu går igenom. Nu ska vi kliva upp varje morgon, sätta på en mask och gå utanför dörren. Le åt våra vänner och säga att allt är bra, när dom frågar hur läget är. Leka och skratta med Tindra som om ingenting har hänt. Dessutom ska vi börja planera in ett nytt försök. Ett nytt försök där vi ska försöka få tag i barnvakt utan att veta vilken dag min ägglossning kommer att dyka upp. Och närmsta barnvakt är 3 timmar bort! Sen ska vi tajma det med att åka över till Danmark, igen. Samtidigt komma på en förklaring till varför vi åker dit igen, så snabbt efter att vi precis spenderat en weekend där. Slänga upp 17.000kr till och börja om. Bygga upp ett nytt hopp fullt av rädsla och räkna ner dagarna tills det är okej att ta ett nytt graviditetstest. Som kanske inte visar ett positivt resultat nästa gång. Hur snabbt efter kan man bli gravid? Vissa säger att man ska låta det gå minst en hel menscykel emellan och gärna tre, vilket innebär att vi tidigast kan försöka igen i februari. Och nu är det början på december. En evighet alltså. Dessutom ska vi på semester till Spanien om tre veckor, vi åker på julafton. Och om vi får klartecken på att köra igen nu i december, då blir det om två veckor. Då ska vi köra jorden runt (från Karlskrona  Malmö  Danmark  Malmö  Karlskrona) för att sedan några dagar senare åka och fira jul i Helsingborg och sedan snabbt vidare till Staffanstorp för att lämna Tindra hos sin Morfar, sedan vidare till Malmö får att ta flyget till Spanien. Väl där vet vi inte hur pass mycket pengar vi kommer att kunna spendera, eftersom vi tidigast på nyår kommer kunna testa för graviditet. Samtidigt åker vi iväg på semester för att kunna slappna av och koppla bort allt med stress och plugg innan allt drar igång igen, men hur ska vi kunna slappna av när vi inte vet om det lyckats? Nu börjar stressen om på nytt.
 
För varje inseminationsförsök är oddsen för att en graviditet uppstår 20%. Dvs 80% chans att en graviditet inte uppstår. Även om jag är medveten om att jag tidigare alltid haft lätt för att bli gravid så kommer ändå tankarna; vad är oddsen att vi lyckas två gånger i följd? Kan man verkligen ge sig på ett nytt försök direkt efter ett missfall, trots att man inte haft någon mens där emellan? Vågar vi ta risken? Sen börjar man även fundera på alla dumma beslut man tagit i livet, såsom att jag ändå rökt i många år nu, har min fertilitet minskat? Gånger jag stoppat i mig hela karter med p-piller för att bli av med mensen. Sånna där saker. Sen är det det där med psyket. Hur ska man orka gå igenom allt på nytt när allting är så färskt? Borde vi bara blunda och hoppa?
Just nu är vi båda kluvna och har inte riktigt bestämt oss för om vi bara ska köra på eller om vi ska stanna upp och tillåta oss att känna smärta och sorg och bearbeta det hela innan vi försöker igen..


  




NAMN
 

MAIL (publiceras inte)


URL/HEMSIDA





Spara?